Mitt liv för tillfället.
Nu har jag ju jobbat på H&M ett tag och jag stormtrivs.
På torsdag eller fredag ska jag även gå till H&M här i stan för de behövde nog extrapersonal så att jag kan slå ihop Norrköping och Linköping och enbart satsa på H&M. Vore underbart!
Det känns helt skumt att gå runt på jobbet och plocka kläder, stå i kassan osv. ibland måste jag nästan nypa mig i armen för att inse att det är sant, äntligen jobbar jag här.
Det enda tråkiga just nu är att jag typ aldrig är ledig på helgerna, jag har inte varit helt ledig på sju helger nu och kommer inte vara nästa heller, veckan efter det vet jag inte än.
Men att vara ledig en lördag vore underbart. Som jag lever just nu så har jag ingen aning om vilken dag det är.
Snart får jag även tillgång till lägenheten hoppas jag och kommer då varje kväll jag slutat jobbet åka dit och renovera. Ja, jag kommer att vara helt död ett tag framåt men med glädje.
Jag är glad, glad och ännu mer glad just nu!!
En sak däremot som inte är så negativ;
Jag är jätteglad för att jag och Tommy ska flytta ihop men jag vet hur länge det kommer att hålla,
jag vet när vi kommer att göra slut och det känns så hemskt.
I Augusti nästa år flyttar Tommy till Kanada, han hoppas på att inte behöva återvända till Sverige på några år utan vill jobba ihop nog mycket pengar i Kanada för att sedan kunna ut och resa.
Så då blir jag ensam igen för det lär inte vara någon idé att hålla ihop när det där är hans planer. Tyvärr.
Sköna tanter.
I en bok jag läste häromveckan om en flicka som växt upp i Nordirland och blivit våldtagen av sin far fick jag lära mig att på den tiden (40-50-talet) sa man tant till alla som var över 21.
Fan nu får man ju skit om man säger det till någon som inte hunnit fylla 80 typ.
Nåväl, nu ska tant Amanda åka och kolla på saker och ting som ska va på auktion på söndag.
Här kan ni läsa två riktigt sköna tanters samtal om sex:
http://www.tjuvlyssnat.se/fyllon/ekologisk-surgurka
Fan nu får man ju skit om man säger det till någon som inte hunnit fylla 80 typ.
Nåväl, nu ska tant Amanda åka och kolla på saker och ting som ska va på auktion på söndag.
Här kan ni läsa två riktigt sköna tanters samtal om sex:
http://www.tjuvlyssnat.se/fyllon/ekologisk-surgurka
Barndiabetes.
I fredags var jag på föreläsning på Konsert och kongress här i Linköping.
Barndiabetesfonden firade 20 år och det var föreläsning för allmänheten om det kommer att kunna gå att vaccinera mot barndiabetes och om det någonsin kommer att kunna botas.
Jag var på ett liknande för en 6 år sedan och la nog alldeles för höga tankar i det som sas och blev sedan besviken när jag fick höra hur många år det skulle ta före de kunde börja bota folk.
Men nu livades mitt hopp upp:
Man har börjat vaccinera barn som har hög risk att få diabetes och det har gett resultat,
alltså kommer det förhoppningsvis gå att i förväg vaccinera barnen.
Man kommer att hindra kroppen från det inbördeskrig som bryter ut då immunförsvaret bryter ner de insulinskapande cellerna i bukspottskörteln och diabetes typ 1 skapas.
Jag var nästan i tårar av lättnad, mina framtida barn och barnbarn kommer alltså slippa denna hemska sjukdom,
jag kommer inte att behöva sitta på sjukhuset och gråta över deras framtid med diabetes.
Förhoppningsvis i alla fall, men det verkar redan fungera.
Det värsta är de stackars barn som nu i forskningsstadiet får placebo och inte räddas från att sjukdomen bryter ut...
På tal om att bota diabetes så har man kunnat transplantera cellerna i bukspottskörteln till diabetiker från avlidna donatorer och därmed fått igång allt igen. Men man behöver sedan resten av livet äta avstötningsmedicin som har väldigt mycket biverkningar samt att man kanske efter en fem år måste börja ta en långtidsverkande spruta om dagen. Men vad är det mot de 5-7 sprutor de räknar med att en vanlig diabetiker tar dagligdags?
Inom två år kommer de att börja med ett nytt försök som jag är väldigt nyfiken och villig att ställa upp på,
därmed ska jag försöka kontakta min läkare och se om det går att ordna.
Då tar man sådana här celler men istället för att spruta in de i kroppen så lägger man de som i en liten kapsel.
Denna kapsel sätter man in genom en titanskruv i benet i ryggen in i benmärgen så att denna kapsel inte släpper ut cellerna men däremot fungerar och producerar insulin så att man kan sluta med sprutor.
Denna kapsel kan man fylla på när det behövs eftersom man har titanskruven och ett litet rör kvar i benet.
Ingen avstötningsmedicin behöver då tas.
Det skulle vara så underbart att kunna lägga ifrån sig sprutorna, att kanske bara behöva ta blodsocker en gång i veckan och att slippa känningar och ojämna blodsockerkurvor.
Slippa släpa med sig allting hela tiden och hela tiden tänka på måltider mm.
Man skulle bli så fri.
Jag önskar forskarna lycka till så att vi kan bli av med en av de vanligaste kroniska barnsjukdomarna, speciellt eftersom Sverige, efter Finland har flest diabetiker i världen.
Jag önskar även att fler tar ställningstagande till donation efter döden och förhoppningsvis då ett ja,
samt att det den dagen det går att donera dessa celler i levande tillstånd att folk gör det.
Jag skulle även vilja att det vid dödsbädden på sjukhusen finns en representant för donering som med milda ord försöker få anhöriga på spåret att donation är en lycka för så många människor.
Att jag skulle bli frisk är helt galet men jag hoppas och jag tror att den dagen komma skall.
Läkare här i Linköping som lagt ner sin själ i att bota barndiabetes och har lovat att före han fyller hundra ska det vara sant.
Barndiabetesfonden firade 20 år och det var föreläsning för allmänheten om det kommer att kunna gå att vaccinera mot barndiabetes och om det någonsin kommer att kunna botas.
Jag var på ett liknande för en 6 år sedan och la nog alldeles för höga tankar i det som sas och blev sedan besviken när jag fick höra hur många år det skulle ta före de kunde börja bota folk.
Men nu livades mitt hopp upp:
Man har börjat vaccinera barn som har hög risk att få diabetes och det har gett resultat,
alltså kommer det förhoppningsvis gå att i förväg vaccinera barnen.
Man kommer att hindra kroppen från det inbördeskrig som bryter ut då immunförsvaret bryter ner de insulinskapande cellerna i bukspottskörteln och diabetes typ 1 skapas.
Jag var nästan i tårar av lättnad, mina framtida barn och barnbarn kommer alltså slippa denna hemska sjukdom,
jag kommer inte att behöva sitta på sjukhuset och gråta över deras framtid med diabetes.
Förhoppningsvis i alla fall, men det verkar redan fungera.
Det värsta är de stackars barn som nu i forskningsstadiet får placebo och inte räddas från att sjukdomen bryter ut...
På tal om att bota diabetes så har man kunnat transplantera cellerna i bukspottskörteln till diabetiker från avlidna donatorer och därmed fått igång allt igen. Men man behöver sedan resten av livet äta avstötningsmedicin som har väldigt mycket biverkningar samt att man kanske efter en fem år måste börja ta en långtidsverkande spruta om dagen. Men vad är det mot de 5-7 sprutor de räknar med att en vanlig diabetiker tar dagligdags?
Inom två år kommer de att börja med ett nytt försök som jag är väldigt nyfiken och villig att ställa upp på,
därmed ska jag försöka kontakta min läkare och se om det går att ordna.
Då tar man sådana här celler men istället för att spruta in de i kroppen så lägger man de som i en liten kapsel.
Denna kapsel sätter man in genom en titanskruv i benet i ryggen in i benmärgen så att denna kapsel inte släpper ut cellerna men däremot fungerar och producerar insulin så att man kan sluta med sprutor.
Denna kapsel kan man fylla på när det behövs eftersom man har titanskruven och ett litet rör kvar i benet.
Ingen avstötningsmedicin behöver då tas.
Det skulle vara så underbart att kunna lägga ifrån sig sprutorna, att kanske bara behöva ta blodsocker en gång i veckan och att slippa känningar och ojämna blodsockerkurvor.
Slippa släpa med sig allting hela tiden och hela tiden tänka på måltider mm.
Man skulle bli så fri.
Jag önskar forskarna lycka till så att vi kan bli av med en av de vanligaste kroniska barnsjukdomarna, speciellt eftersom Sverige, efter Finland har flest diabetiker i världen.
Jag önskar även att fler tar ställningstagande till donation efter döden och förhoppningsvis då ett ja,
samt att det den dagen det går att donera dessa celler i levande tillstånd att folk gör det.
Jag skulle även vilja att det vid dödsbädden på sjukhusen finns en representant för donering som med milda ord försöker få anhöriga på spåret att donation är en lycka för så många människor.
Att jag skulle bli frisk är helt galet men jag hoppas och jag tror att den dagen komma skall.
Läkare här i Linköping som lagt ner sin själ i att bota barndiabetes och har lovat att före han fyller hundra ska det vara sant.
Polly Pocket.
Idag är jag ledig och mår sådär så jag sitter och surfar runt på nätet.
Fann där en brud som skrivit om Polly Pocket och minnena började flöda.
Det är så jäkla kul att minnas gamla leksaker som var helt bortglömda.
Så nu har jag sökt frenetiskt efter att försöka hitta bilder så att jag kan minnas vilka jag hade.
En hittade jag iaf;
Men jag minns inte att vi lekte nå värst vidare mycket med dessa leksaker.
Dels kunde man ju bara ställa dockorna på vissa utsatta platser sen var de ju jävligt små,
var inte lätt att leka två med och som med alla hus och grejer till dockor, det är roligare att leka utan.
Barbiehus var jättefina men inte fan lekte man mycket i dem?
Barbiesarna fick knappt plats, det var bökigt att försöka gå genom dörrar,
satte man dem i en stol stack ju benen rakt ut så att ingen annan barbie kunde delta eller gå förbi.
Toalett fanns det inte heller va? Stackars Barbie som fick gå och knipa sig hela dagarna.
Det var ju lättare att ta ut möblerna och leka utanför huset, möblera däremot var ju skoj.
Men i Polly Pocket satt ju allt fast, la man någon i sängen i locket ramlade de oftast ner,
nej Polly Pocket är nog mer prydnad än lek.
Jag minns att dockan till vänster blev så jäkla lös i höftleden till slut så att hon stod med överkroppen
vågrätt hela tiden, Hur jävla kul var det?!
Nåväl, var den någon mer som hade dessa och minns ni vad jag hade för enna förutom denna?
Fann där en brud som skrivit om Polly Pocket och minnena började flöda.
Det är så jäkla kul att minnas gamla leksaker som var helt bortglömda.
Så nu har jag sökt frenetiskt efter att försöka hitta bilder så att jag kan minnas vilka jag hade.
En hittade jag iaf;
Men jag minns inte att vi lekte nå värst vidare mycket med dessa leksaker.
Dels kunde man ju bara ställa dockorna på vissa utsatta platser sen var de ju jävligt små,
var inte lätt att leka två med och som med alla hus och grejer till dockor, det är roligare att leka utan.
Barbiehus var jättefina men inte fan lekte man mycket i dem?
Barbiesarna fick knappt plats, det var bökigt att försöka gå genom dörrar,
satte man dem i en stol stack ju benen rakt ut så att ingen annan barbie kunde delta eller gå förbi.
Toalett fanns det inte heller va? Stackars Barbie som fick gå och knipa sig hela dagarna.
Det var ju lättare att ta ut möblerna och leka utanför huset, möblera däremot var ju skoj.
Men i Polly Pocket satt ju allt fast, la man någon i sängen i locket ramlade de oftast ner,
nej Polly Pocket är nog mer prydnad än lek.
Jag minns att dockan till vänster blev så jäkla lös i höftleden till slut så att hon stod med överkroppen
vågrätt hela tiden, Hur jävla kul var det?!
Nåväl, var den någon mer som hade dessa och minns ni vad jag hade för enna förutom denna?
Update om lägenheten!
Igår ringde mäklaren och berättade att tanten har fått servicelägenhet.
Den behöver dock lite reparationer men hon lär flytta runt mitten av November, senast 1 December.
Känns helt underbart!
Förhoppningsvis har vi då flyttat in före det nya året och helst innan jul!
Oooooh, det kommer att bli så bra!
I jul är ni då välkomna på hembakta lussebullar, pepparkakor och glögg!
Den behöver dock lite reparationer men hon lär flytta runt mitten av November, senast 1 December.
Känns helt underbart!
Förhoppningsvis har vi då flyttat in före det nya året och helst innan jul!
Oooooh, det kommer att bli så bra!
I jul är ni då välkomna på hembakta lussebullar, pepparkakor och glögg!
Tomt på kontot.
Skitpengar!
Fan att man inte är ekonomiskt oberoende.
Jag tror inte det blir nå Stockholm för mig på lördag.
Jag fick alldeles för lite pengar denna månad och har haft rätt mycket räkningar.
Om jag åker lär jag inte ha mer än någon hundring kvar för resten av månaden.
Visst, det är bara 15 dagar sen till lön, men det är svårt att leva utan pengar.
Jag vill så jäkla gärna åka, men det kommer väl fler gånger.
Förhoppningsvis får jag tillgång till min lägenhet snart och kan börja renovera,
efter det är folk givetvis välkomna hit.
Jag ska vända ut och in på min plånbok och se,
ringer Alex imorgon. Fan!
Fan att man inte är ekonomiskt oberoende.
Jag tror inte det blir nå Stockholm för mig på lördag.
Jag fick alldeles för lite pengar denna månad och har haft rätt mycket räkningar.
Om jag åker lär jag inte ha mer än någon hundring kvar för resten av månaden.
Visst, det är bara 15 dagar sen till lön, men det är svårt att leva utan pengar.
Jag vill så jäkla gärna åka, men det kommer väl fler gånger.
Förhoppningsvis får jag tillgång till min lägenhet snart och kan börja renovera,
efter det är folk givetvis välkomna hit.
Jag ska vända ut och in på min plånbok och se,
ringer Alex imorgon. Fan!
En vecka avklarad.
Nu har jag jobbat en hel vecka på H&M och det känns underbart!
Jag trivs som handen i handsken och tror verkligen att detta är ett jobb för mig.
Inte att jag ska stanna där för alltid men tills jag vet vad jag vill studera.
Det har hänt allt möjligt, konstiga människor och kändisar.
Marcus Birro med fru och barn handlade av mig och samma dag kom även Jean-Pierre Barda och handlade
Den första var väl mer lågmäld men Barda var skittrevlig och skojade på.
Men jäklarns, han börjar bli gammal...
Självklart sa man ingenting till dem, känns pinsamt att ropa ut att man vet vilka dem är.
Nåväl, nu ska jag tillbaks till Kaféet idag och imorgon, sen blire några H&M-dagar nästa vecka igen.
Måste jobba lördag den 10e... Men kan vara i Stockholm kl 20. Går det bra?
Jag trivs som handen i handsken och tror verkligen att detta är ett jobb för mig.
Inte att jag ska stanna där för alltid men tills jag vet vad jag vill studera.
Det har hänt allt möjligt, konstiga människor och kändisar.
Marcus Birro med fru och barn handlade av mig och samma dag kom även Jean-Pierre Barda och handlade
Den första var väl mer lågmäld men Barda var skittrevlig och skojade på.
Men jäklarns, han börjar bli gammal...
Självklart sa man ingenting till dem, känns pinsamt att ropa ut att man vet vilka dem är.
Nåväl, nu ska jag tillbaks till Kaféet idag och imorgon, sen blire några H&M-dagar nästa vecka igen.
Måste jobba lördag den 10e... Men kan vara i Stockholm kl 20. Går det bra?
