Blek, brun, sommar och fjun.

Sommaren verkar vara här nu och som vanligt behöver man då mindre kläder.
Men jag är så less på att varje gång sommaren sätter igång få höra en massa klagan
om att jag är så blek. Iår har jag för en gångs skull faktiskt lust att sola,
men det jag stör mig på är att folk klagar när jag går barbent och att folk på stan glor,
hur fan ska jag kunna få färg på bena om jag inte går barbent??
Man måste ju börja någonstans för fasiken.

En annan sak är att folk alltid har en förutfattad mening om mig med oranget hår och solbränna,
att jag inte alls kan få färg utan bara blir röd och sen kritvit igen.
Men så är det icke, jag kan bli brun, däremot måste jag som så många andra
använda solkräm för att inte bränna mig, men det borde alla så.
Javisst, jag får fina fräknar men solar jag mycket och använder bra skydd blir även jag brun,
sådetså!



West Coast Riot på torsdag, wohoo!

Kaffe och en cigarett.

Jag står just nu och trampar och har inte lust med något.
Jag känner mig förvirrad och har ingen klarhet på någon framtid alls.
Ingen lust att ta tag i jobbsökandet eftersom jag längtar bort ifrån Linköping.
Ingen studiero finner jag, ingenting alls finner jag.

Vissa dagar växer drömmarna sig stora men sen dör de lika fort.
Såhär:
"Mina blommor dom dör, jag är trött, trött och skör.

Men jag vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.
Men det blir nog en till kaffe och en cigarett."

Bekvämare än att kämpa med sina hjärnspöken.


Sångtext av Olle Ljungström.

"I check my look in the mirror
I wanna change my clothes, my hair, my face
Man I ain't getting nowhere
I'm just living in a dump like this
There's something happening somewhere
baby I just know that there is

You can't start a fire
you can't start a fire without a spark"

Ja, man måste väl kämpa lite också.



Låttext av Bruce.

Kärlek som håller, om du tar väl hand om den.



Imorse klockan 7 när vi satt och åt frukost såg vi vår kära granne Lars med sina fina
röda gummistövlar promenera förbi.
Som vanligt var han nog på väg att plocka blommor till sin fru Anita.
Ni förstår varje morgon går han ut och plockar en färsk bukett till henne,
sedan går han hem och gör frukost och bär upp detta till henne som fortfarande ligger till sängs.
Hon fyllde precis 70 och jag tror han är några år äldre än henne men fortfarande verkar de
så väldigt kära.
Det är så fint att se, att de vårdar sin kärlek.
För annars går den nog i krasch.

Nu blev jag lite kärlekskrank, tänk om man ändå hade sig en karl ibland,
en som snusade en i nacken, pussade en i pannan och höll en hårt, hårt, hårt.
Som gav en komplimanger och fjärilar i magen och som man tycker om över allt annat.
Men det är inget jag letar efter just nu, kommer det så kommer det annars kan jag vänta.
Det är skönt att bara vara med mig själv, men fjärilarna skulle jag inte tacka nej till.

Nej, nu blir det packning, Eskilstuna; här kommer jag!

RSS 2.0