it ain´t me babe.

Postat av:

men dööööh, va va grejen? komma till dig nästa helg eller vad?

2009-02-18 @ 17:49:47

och nej, var i mars jag bjöd in.

I lördags var jag och Johanna på Platå mellan 18-20 och blev sminkade, stylade och fotade.
Riktigt sjyst, händer ju inte precis varje dag.
Fick vip-biljetter när jag stod och jobbade en dag och självklart tar man chansen!

Så här är mitt resultat;
(har tyvärr inte Johannas bilder)




Ja, klicka så blir de självklart större.
Och jodå, jag är nöjd.)

Just det, Alex, imorgon äre Fridas namnsdag, undra vem som kan heta det? ;)

Idag jobbar jag natt, börjar vid 22.
Jag har inga problem med att jobba natt,
men jag förstår inte varför dagen före jobbet börjar blir så lång och seg.
Man kommer aldrig fram tills tiden man ska börja jobba,
och när man väl är där är man så jäklarns trött.
Men när väl jobbet startat och folket börjar röra sig utanför brukar man piggna till.
Brukar finnas några riktiga ess att kolla på därute,
fan om man ser likadan ut när man är onykter.
Och självklart gör man det.

På lördag är det dags och partaja lite för en gångs skull.)
Jag måste orka bara, just nu känns det som hej o hå med det.
Jobbar natt imorgon med och dag på lördag.
Alkoholen brukar ju antingen stjälpa en eller pigga upp en,
vi hoppas på det sistnämnda.
Nej, nu måste jag packa jobbkläderna, vi hörs!.)

Jag broderar och syr mycket nuförtiden och häromveckan var jag och Tommt och köpte mer aidatyg åt mig.
Då undrade han vad det egentligen är jag broderar, så jag förklarade
att det är korsstygn samt att jag broderar på vanligt tyg, teckningar och allt möjligt.
Så jag sa att jag kunde brodera någon av hans tatueringar och göra en tavla om han ville, han fick bestämma motiv.

Sen gick det några dar och han berättade för mig att han hade en superidé på ett broderi.
Jag blev lite chockad faktiskt, idéen var följande:
Jag får brodera vad jag vill och i vilken stil som helst, allt förutom mitt namn.
Och han får inte veta något förrän broderiet är klart, då ska han tatuera det.
Och jag får välja plats på hans kropp, allt förutom högerarmen, för den har han gett bort till en tatuerare.

Så nu måste jag börja teckna som fan och hitta på nåt bra. Eller göra ett snyggt korsstygn.
Har sett att folk tatuerat i den stilen och det ser skitsnyggt ut.
Men jag är skitnervös och skraj.
Fan, han kan inte ge bort sin hud sådär till mig...

Häromnatten grät jag, onsdag mer bestämt.
Jag har varit hos neurologen två gånger den här veckan,
och återigen är jag less på att vara sjuk.
Jag önskar att jag kunde slippa all medicin och alla läkarbesök.

När jag fick diagnosen epilepsi kände jag ingenting.
När jag sedan kom ut från sjukhuset och ringde mamma
kom tårarna, även på kvällen i min ensamhet.
När jag fått diagnosen och berättade för folk och vi pratade
om att jag är less, jag vill inte ha fler sjukdomar sa
de flesta: Jamen, var glad för att du inte är döende eller det kunde varit värre.
De där argumenten är så dåliga, vilken sjukdom en människa än får
så slår det oss i magen, det är olika hårt att få olika diagnoser,
men en kronisk sjukdom är inte kul att få.
Jag kommer för alltid att ha ett ärr på min vänstra hjärnhalva.
Så fort jag får ett anfall- även om det är nattetid- så kommer jag inte
att få köra bil och antingen öka medicindosen eller börja
med medicin igen om jag haft ett avbrott.
Visst, min epilespi är inte svår, men den är där.

Diabetesen har jag börjat förstå att jag har, men man
kommer aldrig att vänja sig.
Jag önskar att jag skulle kunna proppa i mig en godispåse
utan att må illa.
Utan att med varje godisbit skada mig själv.
Utan att för varje högt blodsocker döda kroppen lite grann.
När jag hör reklamen för barndiabetesfonden på radion får jag
kväljningar, om mina barn får min sjukdom vet jag inte
vart jag skulle ta vägen, det får inte hända.

Så sluta försök trösta människor med sjukdomar med att det skulle kunna
varit värre, jåll med dem i helvetet bara och glöm inte att hålla om dem.